Någonstans mellan 5 – 25% av alla kvinnor som föder får någon form av förlossningsdepression. En orsak till den svävande siffran är svårigheten att fastslå exakt vad förlossningsdepression är. Men kvinnor som haft det vet alltför väl hur det känns.

Allt från några dagar till några veckor efter förlossningen känner sig en del kvinnor nedstämda, och som det verkar oberoende av yttre händelser. Det kan vara några dagar, eller så länge som ett par veckor. Längre depressioner kan vara tecken på mer grundläggande problem. På grund av den starkt varierande tidsperioden, är det som sagt relativt svårt att diskutera problemet.

Även symptomen varierar. Spontan gråt blir vanligare tillsammans med en allmän sjukdomskänsla. Kvinnor upplever en oförmåga att njuta av i övrigt trevliga aktiviteter. Den nyblivna mamman kan ha svårt att sova och känner sig trött under dagen.

Kvinnor som lider av förlossningsdepression blir ofta överdrivet oroliga för barnets hälsa – en överdriven reaktion på normal oro. Hon kan få minskad aptit eller försämrad koncentrationsförmåga. Större humörsvängningar är vanligt i dessa fall – känslan av upprymdhet en minut, och oerhörd tomhet nästa. En känsla av värdelöshet är inte ovanlig.

I svåra fall kommer kanske självmordstankar. I extrema fall funderar kvinnorna på att döda sina barn för att inte lämna dem hjälplösa efter hennes självmord. Ibland kan detta gå utöver normal postpartum depression och över i ett tillstånd som kallas postpartum psykos. Att ha en tanke, oavsett hur besvärlig, betyder inte anledning till oro. Vidtar man åtgärder för att handla, kan det dock tyda på mer allvarligt problem.

Orsakerna är inte säkert kända, men nästan säkert (eller åtminstone delvis): resultatet av skenande hormoner. Både östrogen och progesteron ökar avsevärt under graviditeten, och går sedan snabbt tillbaka till icke-gravida nivåer inom 24 timmar efter födseln.

Det ger också en anledning till optimism. När hormoner förändras snabbt, har kroppen en märklig förmåga att få saker och ting i balans. Gravida kan ta tröst i vetskapen om att tillståndet (oftast) är kortvarigt och att det sällan påverkar hennes förmåga att ta hand om sitt barn.

Tillståndet har varit föremål för många studier och det finns ett antal behandlingsmetoder. Några nya mammor har nytta av milda anti-depressiva medel under den period då symptomen känns allvarliga. Samtalsterapi är ofta bra. Man behöver inte träffa en expert. Att prata med kvinnor som gått igenom liknande erfarenheter hjälper ofta.

Känner man till att tillståndet är normalt, kortlivat och behandlingsbart, ger det resurser att orka igenom en svår tid. Det är viktigt att kvinnor inte känner sig generade att berätta om sina symptom för sin partner eller terapeut, etc. Att söka hjälp är första steget till förbättring.